Doktor B. och lögnerna

Bruno Bettelheim var den främsta företrädaren för teorier om att autism orsakades av skadliga föräldrar. Sitt starkaste fäste fick sådana teorier i USA, Frankrike och Sverige. Längst levde de kvar i Sverige och Frankrike. Långt in på nittiotalet erbjöd en del svenska landsting behandlingar som byggde på Brunos teorier om autism. Teorier som aldrig styrktes av någonting annat än Brunos egna ord.

* * *

Stephen Pollak var elva år när han dog. Han lekte tillsammans med sin tre år äldre bror Richard på en höskulle i en lada då han föll flera meter och slog huvudet i stengolvet nedanför. Fem år tidigare hade Stephen skrivits in vid Sonia Shankman Orthogenic School i Chicago, en skola för ”känslomässigt störda barn”. Föräldrarna hade då länge oroat sig för Stephen. Han matvägrade under perioder och fick plötsliga och kraftiga utbrott. Stephen kallades vid Orthogenic School för schizofren, men skulle senare ha ansetts vara autistisk. Det var aldrig någon som pratade med Richard om brodern, varken medan Stephen levde eller efter hans död. Ingen förklarade varför Stephen gått i en annan sorts skola eller varför han mestadels levt på skolan istället för hemma med föräldrarna och Richard.

1969, när Richard var i trettiofemårsåldern, ville han veta mer om den bror som ingen pratat om. Han kontaktade Orthogenic School där Stephen levt sina sista fem år. Bruno Bettelheim hade blivit föreståndare där 1944, ett år efter att Stephen skrivits in på skolan. Bruno var fortfarande kvar och kom ihåg Stephen. Han nekade Richard att läsa Stephens gamla journaler men var öppen för att prata om honom.

Det blev en svårsmält chock för Richard när Bruno under samtalet kallade Stephens död 1948 för självmord. Den elvaåriga autistiska Stephen skulle enligt Bruno avsiktligt ha fallit från höskullen med syftet att avsluta sitt liv. Bruno var övertygad om att det var så. Det som enligt honom drivit pojken till självmord var föräldrarna. Framförallt var det den ena föräldern det berodde på. Bruno tvekade inte när han pekade ut skulden för ett autistiskt barns död tjugo år tidigare. Det var mamman som drivit Stephen till att ta sitt liv, efter att först ha drivit honom till att fly världen in i sin autism. Hon var inte ensam, sade Bruno. Även om de flesta mammor till autistiska barn inte drev sina barn till självmord, så var det de som drivit barnen till att bli autistiska. Det var mammornas fel.

Uppväxten i Europa
Bruno Bettelheim föddes i Wien 1903. Han gav genom hela livet motsägelsefulla och oklara bilder av sin uppväxt, inte minst om relationen till sin mamma. Ibland beskrev han henne som en öm och hängiven mor som läste sagor, tröstade, tog med honom på utflykter och skötte om honom när han var sjuk. Vid andra tillfällen uttryckte han bitterhet över att mamman inte själv gett honom bröstet utan låtit en amma göra det. Det fanns en påtaglig skillnad i hur han i skrift beskrev en hängiven mamma och hur han i tal kunde uttrycka sig om henne på ett helt annat sätt. En del kvinnor, sade han senare i livet, passade helt enkelt inte att vara mor. Hans mor var en av dem.

När nazisternas flaggor hissades i Wien våren 1938 var Bruno en av de som arresterades och sändes till koncentrationsläger. Han var sex månader i Dachau och sedan nästan lika länge i Buchenwald. 1939 frigavs han. Själv menade Bruno senare att hans familj genom kontakter fått den amerikanska presidenthustrun Eleanor Roosevelt att trycka på för hans frigivande. Möjligen var anledningen istället att han tillhörde de som gavs amnesti i samband med Adolf Hitlers femtioårsdag. När han frigavs fick Bruno själv inte veta varför det skedde. Han hade gått ner tjugoåtta kilo, bevittnat avrättningar, självmord och utsatts för fysisk och psykisk förnedring. Trots det, sade han, hade han inte brutits ned mentalt. Senare samma år fick han möjlighet att lämna Europa och kom som flykting till USA.

Genom ett projekt som hjälpte europeiska flyktingar blev Bruno forskningsassistent vid University of Chicago och därefter undervisade han några år på college. 1943 publicerade han en uppmärksammad artikel, Individuellt och kollektivt beteende i extrema situationer, baserad på sina upplevelser i koncentrationsläger. Artikeln gjorde stort intryck i USA och bidrog till att Bruno 1944 utsågs till biträdande professor i psykologi vid universitetet i Chicago och till föreståndare för Orthogenic School. På femtiotalet utsågs han sedan till professor. Han blev kvar vid Orthogenic School och universitetet fram till 1973 då han gick i pension.

Även om Bruno inte brutits ned mentalt av året i koncentrationsläger skulle tiden där följa honom hela livet. Det var en period i Brunos liv som skulle få långtgående konsekvenser, inte bara för honom själv, utan också för tusentals mammor till barn med autism.

”Atypiska barn”
Bruno var varken den första eller enda som menade att det var mammornas fel att deras barn blev autistiska. I Sigmund Freuds fotspår fanns en hel psykoanalytisk generation där mammor pekades ut som orsak till sina barns autism redan innan det kallades autism. Den anklagande granskande blicken riktades mot mammor redan när deras barn kallades barndomsschizofrena, atypiskt utvecklade eller psykotiska. I USA beskrev bland annat Beata Rank på fyrtiotalet hur hon arbetade med psykoanalytisk behandling av ”atypiskt utvecklade” barn. Barnen viftade med händerna, gungade fram och tillbaka, pratade om sig själva i tredje person och upprepade allt de sade och gjorde om och om igen. Enligt Beata verkade barnen sakna behov av att kommunicera med andra. Istället använde de det repetitiva språket och upprepningarna i beteende som en form av magiskt skydd mot en fruktad omvärld.

De atypiskt utvecklade barnen hade enligt Beata hindrats i sin utveckling genom att växa upp med känslomässigt störda mammor. Det var omogna och narcissistiska mammor som varit oförmögna att ge sina barn en känslomässig miljö där de kunde utveckla ett självständigt jag och upptäcka det som Sigmund Freud kallat verklighetsprincipen. Istället blev barnen splittrade och fragmenterade i sin personlighet. De drog sig tillbaka och uteslöt andra människor från sin egen inre värld.

Som behandling behövde Beata skapa en miljö med en tillfällig ersättare för mamman och samtidigt erbjuda den riktiga mamman hjälp så att hon med tiden kunde ha den värme som behövdes för att tillgodose barnets behov. En psykoanalytisk behandlare behövde ha en fullständig acceptans av barnet och dess beteende. Behandlaren fick aldrig ställa krav som barnet inte var redo för utan måste villkorslöst och utan fördomar acceptera barnets beteende och försöka förstå vad det hade för mening, hur udda beteende det än var. Beata betonade att det inte var lätt att möta ett barn på det sättet. Det var inte ens för en härdad psykoanalytiker självklart att utan rysning ta emot ett redan tuggat russin som doppats i urin, vilket för barnet kunde vara ett sätt att visa förtroende.

En flykt från omvärlden
Det fanns redan en generation psykoanalytiker som pekade ut mammor som orsak till autism, men Bruno Bettelheim gick längre än de flesta. Han hävdade att den utlösande faktorn vid infantil autism var mammans önskan att barnet inte fanns. Bruno hade under sin tid i nazisternas koncentrationsläger sett människor förändras av de extrema förhållandena. Han hade sett medfångar sluta sig i sig själva och inte längre ha någon ömsesidig kontakt med andra människor, de agerade som om de inte hade några känslor. De blev i ordets ursprungliga mening ”autistiska”. Det Bruno sett i koncentrationslägren använde han sig sedan av för att förstå och förklara hur autism uppstod. Nu var det inte nazistiska lägervakter som stod för den ohyggliga fasa som fick barnen att fly in i sig själva, det var deras egna mammor. För Bruno var autism en flykt från en fasansfull omvärld.

Under flera årtionden var Bruno hyllad och respekterad för sitt arbete. Från mitten av sextiotalet och framåt blev han också en kändis, en psykolog som var igenkänd utanför psykologernas värld. Han deltog i radio och tidningar som Ladies Home Journal och Good Housekeeping. Han var med i Dick Cavett´s talkshow på teve där annars superstjärnor som Louis Armstrong och Muhammad Ali var gäster. Bruno sågs av miljoner amerikaner när han i tevesoffan sade om autism att ”i fallet med de här extremt störda barnen var det inte bara så att ingen brydde sig om dem, det fanns en önskan om att det vore bättre om barnet inte levde”. Bruno hade karisma och gjorde intryck på människor. Han var en god historieberättare som kunde vara både vältaligt charmerande och en smula provocerande med samma förtroendeingivande tvärsäkerhet, inte minst när det gällde autism. I en tid när många stod rådvilla och uttalade osäkerhet både om vad autism berodde på och vad som borde göras hade Bruno inga sådana tveksamheter. Han visste.

I ett freudianskt psykoanalytiskt inspirerat nittonhundratal fick Brunos sätt att se på autism stort genomslag. Brunos arbete och teorier höjdes till skyarna. När hans stora bok om autism, The Empty Fortress, publicerades på sextiotalet byggde den på hans övertygelse att autism utlöstes av mammor som önskade att deras barn inte fanns. I en recension av boken i The New Yorker skrev historikern och författaren Peter Gay att Brunos teori om autism på alla sätt överträffade andra teorier. Det enda Peter baserade det på var Brunos egna ord. Det fanns ingenting annat som styrkte Brunos påståenden. Det räckte för Peter Gay och många andra recensenter och kolumnister. ”Det är”, fortsatte Peter i The New Yorker, ”helt adekvat att kalla Bettelheim och hans medarbetare för hjältar.”

När The Empty Fortress publicerades 1967 hade flera forskare redan kommit långt med helt andra teorier. Det var teorier som Bruno viftade undan. Han trodde inte på biologiska och neurologiska teorier. Enligt honom hade de på Orthogenic School med en psykoanalytisk miljöterapi fått autistiska barn helt symtomfria. Hur kunde det vara möjligt, undrade Bruno, om neurologi och biologi orsakade autism?

Trots att de flesta autismforskare helt övergav psykoanalytiska teorier från sjuttiotalet och framåt så levde Brunos bild kvar stark hos allmänheten och hos många pedagoger, psykologer, kuratorer, rektorer, journalister och andra. Det hade blivit åttiotal när Brunos bok till slut kom i svensk översättning som Den tomma fästningen. Den fortsatte då att påverka synen på autism här. Ända in på nittiotalet erbjöds via en del landsting i Sverige fortfarande psykoanalytisk behandling vid autism, inspirerad av Bruno Bettelheim. Samma Bruno som hävdat att en elvaårig autistisk pojke avslutat sitt liv genom att falla från en höskulle ner i ett stengolv, endast för att komma bort från sin mamma.

Överdrifter, antaganden och rena lögner
Bruno Bettelheim dog 1990. Efter hans död kom flera förväntade hyllningar till hans livsgärning, men det hände också något annat. Tidigare elever vid Orthogenic School skrev artiklar och öppna brev om sina minnen av skolan och Bruno. Den Bruno de kom ihåg var en lynnig och oberäknelig despot. Åren vid hans skola hade varit svåra, ibland traumatiska för dem. Richard Pollak hade fortfarande kvar minnesanteckningar han gjort efter det chockerande samtal på sextiotalet då Bruno beskrivit broderns död som ett självmord. När Richard efter Brunos död läste vad en del tidigare elever skrev om honom återvände han till sina anteckningar och Brunos märkliga påståenden om brodern. Richard bestämde sig för att ta reda på vem Bruno egentligen varit. Han sökte i arkiv, gick igenom dokumentation och intervjuade kollegor, vänner, ovänner, studenter, tidigare elever vid skolan, deras föräldrar och några av Brunos vuxna barn. Efter flera år av efterforskningar publicerade Richard The Creation of Dr. B, en bok där han med dokumentation kunde visa hur Brunos liv och karriär byggt på överdrifter, antaganden och rena lögner.

När Bruno efter flykten från Europa ansökte om en tjänst för att undervisa på college innehöll hans meriter från Österrike bland annat fjorton års studier vid Wiens universitet med doktorsgrad i filosofi, konsthistoria och psykologi. Han hade studerat musik för den kända kompositören Arnold Schönberg, förestått konstavdelningen på ett bibliotek, assisterat på Wiens konsthistoriska museum och publicerat två böcker. Några år senare när han var aktuell för platsen som assisterande professor i psykologi och föreståndare för Orthogenic School hade hans europeiska meriter bättrats på ytterligare och innehöll nu också psykoanalytiska studier och erfarenheter av att ta hand om ett autistiskt barn. Det var ingen som såg någon anledning att tvivla på hans påståenden. Det hade vid den tiden ändå varit i stort sett omöjligt att kontrollera uppgifterna.

Richard kunde efter sina undersökningar visa att den större delen av de fjorton år Bruno menat sig ha studerat på universitetet hade han istället arbetat med att ta hand om faderns sågverk när denne gått bort. Bruno hade studerat, men bara några år och han hade inte i närheten av de akademiska meriter han påstod sig ha. Det fanns inga belägg för att han skulle ha studerat med Arnold Schönberg eller träffat Sigmund Freud, vilket han också påstod. Det autistiska barn som Bruno menat sig ta hand om i hemmet under sex års tid var det hans dåvarande hustru som tagit hand om medan han gjorde annat. Flickan, visade det sig, var inte heller autistisk. När Richard arbetade med boken hade han kontakt med henne. Hon var då i sjuttioårsåldern och kunde styrka att hon inte varit ett autistiskt barn. Det hindrade inte Bruno från att med tiden bättra på historien och utöka den till att det var två autistiska barn han tagit hand om i Wien.

Som ledare på skolan hade Bruno varit oberäknelig och lynnig och det hände att elever bestraffades både fysiskt och psykiskt. Han hade överdrivit antalet autistiska elever och i flera fall hade elever fått en autismdiagnos på skolan trots att det uppenbarligen inte stämde. Brunos uppgifter om hur många autistiska elever som blivit ”symtomfria” på skolan var därför omöjliga att värdera, men det var uppenbart att det han påstod inte stämde.

Vilse i sagoberättande
Efter Richards bok bekräftade fler vittnesmål och mer dokumentation den bild av Bruno som presenterats där. Även de som fortfarande var anhängare av Brunos teorier och ville försvara eller nyansera bilden av honom behövde erkänna att han uppenbarligen förfalskat och ljugit och att han inte varit ”felfri”. Det fanns de som menade att sådant inte fick förminska att han varit en begåvad terapeut och att hans skola på många sätt också varit framgångsrik.

Efter Brunos död, när de var mellan femtio och sextio år, berättade några tidigare elever från skolan för Alvin Rosenfeld om sin tid där. Mary var gift sedan tjugonio år och sade att ”Doktor Bettelheim var det bästa som hänt mig”. Paul berättade för Alvin att ”Bettelheim var min Schindler. Jag var antisocial. Han tog mig tillbaka till samhället som en människa”. Alvin som skrev ned de positiva berättelserna hade varit god vän till Bruno. De hade arbetat och skrivit tillsammans och Alvin var upprörd över det han såg som försök att efter Brunos död svartmåla honom. Alvin insåg att Bruno inte varit ärlig om sin utbildning och sina erfarenheter, men menade at det var en del av Brunos komplexitet och mänsklighet. Att underkänna hans arbete på grund av hans felaktigheter vore ett misstag tyckte Alvin.

De som på det sättet försökte försvara Brunos anseende blev allt färre vartefter det blev allt tydligare att det varit så som Jacquelyn Sanders, Brunos handplockade efterträdare på skolan, sade i en intervju, att ”man inte kunde lita på ett ord han sade”. Eller som Benjamin Wright, som arbetat med Bruno på Orthogenic School under femtiotalet, utan att linda in det sade om sin tidigare kollega: ”Han ljög hela tiden.”

En av Brunos böcker handlade om sagornas väsen och det var ibland som om han vandrade vilse i sitt eget sagoberättande. En författare som Bruno sade sig inspirerats av var filosofen och sociologen Friedrich Albert Lange, som skrev att verkligheten behöver kompletteras med en ideal värld som man skapar själv. I samma linje skrev Bruno att livet måste levas genom fiktion, inte bara för att hitta mening i livet utan för att göra det uthärdligt. Brunos liv var uppbyggt av överdrifter, ogrundade påståenden och rena lögner. Kanske var det delvis för att göra livet uthärdligt? Till slut gick det inte längre. 1990, på årsdagen av nazisternas intåg i Wien, avslutade han sitt liv genom att kväva sig själv med en plastpåse.

Bruno Bettelheim

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s