Rain man förändrade bilden

Fram till 1980-talet ansågs autism vara mycket ovanligt. Flera saker samverkade då till en ökad medvetenhet om att autism fanns och att autistiska barn blev autistiska vuxna. En liknande utveckling skedde i många länder och antalet autismdiagnoser började nu öka i västvärlden. Framförallt går det att se en första tydlig ökning av autismdiagnoser efter 1988. Det var då Hollywood gjorde autism till kändis.

* * *

Filmen Rain Man hade premiär i USA 1988. Den blev en internationell succé som gick hem både hos kritiker och publik. Filmen vann fyra tunga Oscar och var den mest inkomstbringande film som gjordes det året. Rain Man gjorde mer för att synliggöra autism än vad någonting annat gjort fram till dess. Autism hade enstaka gånger skildrats på film och teater, men aldrig så här. När autism skildrats tidigare hade det handlat om barn eller ungdomar och helt haft fokus på föräldrarnas dilemman och känslor.

1977 spelades pjäsen Ballerina på Klarateatern i Stockholm och på Helsingborgs stadsteater. Den var skriven av den norska författaren och regissören Arne Skouen. I en recension av uppsättningen i Helsingborg stod det att bakom den förföriska titeln dolde sig ”ett hjärtskärande sorgespel”. Malin är pjäsens autistiska flicka. Hon talar nästan inte alls utan uttrycker sig i dans och relaterar till objekt istället för människor. I programblad och recensioner upprepades att Malin var ”som innesluten i en glaskupa”. Mamman i pjäsen vägrade inte bara att placera Malin på institution, hon vägrade all hjälp från experter och utomstående. Hon var övertygad om att hon och endast hon kunde nå igenom den autistiska barriären in till Malin.

Mamman skildrades som ett nervknippe som isolerade sig med det autistiska barnet mot världen. Det var en av flera vanliga men felaktiga och märkliga bilder av mammor till barn med autism som fanns under årtionden. Pappan skildrades istället som klarsynt och med fokus på praktisk logistik för att dottern skulle få bästa möjliga hjälp av experter. Det är inte oväntat att det nästan alltid var män som presenterade den skeva bilden. När autism tidigare skildrats på scen och film hade det på ett liknande sätt alltid handlat om föräldrarnas dilemman och känslor. Rain Man följde inte den mallen utan stod för något helt nytt.

Inte bara autistisk
Rain Man handlar om bröderna Charlie och Raymond Babbit. Efter faderns död upptäcker Charlie att den för honom okända brodern Raymond har fått det mesta av arvet. Raymond visar sig vara autistisk och bo på en form av vårdhem. Charlie vill ha större del av arvet och tar med sig Raymond för att försöka lösa det. Egentligen är det en form av kidnappning och utpressningsförsök. De ska till Los Angeles, men Raymond vägrar flyga. Filmen får sedan karaktären av en ”road-movie” där bröderna färdas genom USA.

Raymond visar sig ha mycket fasta rutiner och ett helt bokstavligt sätt att tänka och kommunicera. När en övergångsskylt för gångtrafikanter slår om till rött, stannar Raymond halvvägs över gatan och blockerar biltrafiken. Rött betyder gå inte. Punkt. Varken mer eller mindre. Men Raymond visar sig också ha en helt unik observations- och minnesförmåga. I en av filmens mer kända scener tappar en servitris ut en ask tandpetare på golvet. Raymond sneglar på tandpetarna och mumlar snabbt ”åttiotvå” tre gånger och säger sedan ”tvåhundrafyrtiosex”. Servitrisen tittar efter och ser att det är fyra tandpetare kvar i den nyöppnade asken som ska innehålla tvåhundrafemtio. Raymond har omedelbart räknat tandpetarna på golvet efter att snabbt ha sneglat på dem. Han är inte bara autistisk, han är en savant.

Det som kallas savantförmågor beskrevs redan på artonhundratalet av bland annat John Langdon Down och den fransk-amerikanske läkaren och pedagogen Edouard Séguin. En savant är en person med intellektuell funktionsnedsättning som har någon exceptionell förmåga som markant avviker från personens övriga begåvning. Det kan vara konstnärligt, musikaliskt, matematiskt eller med ett anmärkningsvärt minne. Det som räknas som savantförmågor är mycket ovanligt. Alla savanter är inte autistiska och alla som är autistiska är definitivt inte savanter. Rain Man gav världen en bild av autism. En avigsida var att världen samtidigt fick bilden av att autism hängde ihop med något som egentligen var ovanligt.

Redan när filmen gjordes fanns det de som oroade sig för hur Raymonds savantförmågor skulle uppfattas och om biopubliken skulle tolka det som att savantförmågorna var en del av autism. Men Rain Man var ingen dokumentär eller informationsfilm. Det var Hollywood. Det var underhållning. Fängslande historier. Det som var spektakulärt och gjorde storyn speciell var att Raymond var savant. Det var det som gjorde att det blev en film. Alltihop började med Kim Peek, en av de mest unika savanter som levt.

Kim Peek – megasavant
Barn vill ofta höra samma sagobok om och om igen. Efter att ha hört sagan flera gånger har de memorerat hela boken och protesterar när den som läser försöker hoppa över en sida eller korta ner texten. Så var det inte för Kim Peek. Han ville höra böcker en gång. Det räckte. När han var två år memorerade han en hel bok utantill när föräldrarna läst den första gången för honom. Då tog han boken och ställde in den upp och ned i bokhyllan så att föräldrarna inte skulle råka ta samma bok en gång till. Vanan att ställa ifrån sig lästa böcker upp och ned fortsatte Kim med fram till sin död i en hjärtattack vid femtioåtta års ålder. Då hade han memorerat närmare tolv tusen böcker utantill, verkligen all information i böckerna, efter att ha läst varje bok en enda gång.

Kims hjärna fungerade som en databas över femton olika områden med allt från Bibeln till sport, rymdforskning och postnummer. Allt Kim någonsin läst kunde han omedelbart plocka fram. Han läste blixtsnabbt, två sidor i taget, en sida med ett öga samtidigt som han läste nästa sida med det andra ögat. När han läste lagrades allting automatiskt och ofelbart i minnet. Det var som att han inte kunde glömma något han läst. Omgivningen väntade på att hans ”hårddisk” någon gång skulle bli full, men det blev den aldrig.

Kim var savant. Han hade en helt unik minnesförmåga och samtidigt en intellektuell funktionsnedsättning som gjorde att han hela livet behövde stöd i vardagen. 1984, när Kim var i trettioårsåldern, träffade han manusförfattaren Barry Morrow på en konferens i Texas. Barry hade tidigare skrivit en film om en karaktär med intellektuell funktionsnedsättning. Han blev nu fascinerad av Kim som kunde återge otroliga mängder fakta och tabellkunskap inom olika områden, men inte hade något annat sätt att samtala på. Barry åkte hem och började skriva på det som skulle bli Rain Man.

Dustin Hoffman spelar Raymond i filmen. Han träffade och hämtade inspiration både från Kim och två andra unga autistiska män, Joe Sullivan och Peter Guthrie. Mycket av Dustins gestaltning påverkades framförallt av Peter, men det var Kim som var den direkta förebilden för Raymond. Det var Kim som var verklighetens Rain Man. Raymonds savantförmågor i filmen kan framstå som orealistiskt överdrivna, men i själva verket var de jämfört med Kims faktiska förmåga nedtonade för att inte framstå som för overkliga. NASA undersökte vid ett tillfälle Kims hjärna med ny avancerad magnetröntgenteknik för att se om de på något sätt kunde efterlikna hans sätt att bearbeta information. Det kunde de inte. Istället utnämnde de Kim till ”mega-savant”. Kim Peek var i ordets rätta bemärkelse unik, den enda av sitt slag.

Två syskon som möts
Mot slutet av filmen har Charlie, spelad av Tom Cruise, förändrats av resan med sin bror. Han förlikar sig med hur fadern fördelat arvet och tar till sig Raymond som sin bror, så som han är. Raymond återvänder till samma vårdhem där han levt sedan barndomen. Det är på det sättet inget ”lyckligt slut”. Raymond tar inte steget ut i världen. Han blir inte mindre autistisk. Men det är inte heller ”ett hjärtskärande sorgespel”. Raymonds autism är ingen tragedi. Det är bara så han är och han är det genom hela filmen. Oavsett vad som händer så ska lönnsirapen ”definitivt” vara på bordet före pannkakorna. I en scen nuddar bröderna varandras pannor i en stunds närhet. Det ligger i betraktarens öga om det är Raymond eller Charlie som öppnar sig och möter sin bror. Det är två syskon som i vuxen ålder får kontakt och möts bortom personlighet och sätt att vara.

Rain Mans enorma framgång bidrog till att autism kom att synas mer än någonsin i media. Filmen gjorde att det pratades om autism i tidningar, på teve och i radio. Allt fler kände därför igen autism i sin närhet, vilket gjorde att allt fler vände sig till kliniker för utredning och diagnos. När fler fick autismdiagnos växte autismföreningar och fick bättre resurser att informera mer, vilket ledde till att allt fler kände igen autism i sin närhet… Sammanlagt bidrog det till att det också satsades mer på forskning, vilket återigen ledde till ökad kunskap och ökat medvetande om autism. Rain Man var en kastad sten vars ringar på vattnet skulle fortsätta sprida sig länge.

Förändrade perspektiv
När filmen hade premiär beskrevs Raymond ibland som ”högfungerande”, som en av få med autism som var ”tursam” nog att nästan vara som vi. Några årtionden senare skulle kritik istället riktas mot att filmen visade en stereotyp bild av autism som en svår funktionsnedsättning. Trettio år efter Rain Mans premiär var autism inte längre samma sak. Autism hade fått en betydligt bredare innebörd och många med autism kände nu inte igen sig i Raymond. När filmen hade premiär på åttiotalet visade den däremot, förutom att Raymond var savant, en för sin tid progressiv bild av autism. Då var det nyskapande och våghalsigt av manusförfattare och filmbolag att ha en vuxen autistisk person som huvudkaraktär i en stor hollywoodproduktion.

Det var många som efter filmen lite olyckligt sammankopplade autism med savantförmågor och redan på nittiotalet skulle röster höjas för att alla med autism inte var autistiska. Så var det naturligtvis, men syftet hade främst varit att berätta en fängslande historia, inte att visa bredden i ett framtida autismspektrum eller autismens alla tänkbara ansikten. Med Rain Man gavs världen till att börja med ett ansikte på autism. Ett som biopubliken tog till sig och fattade sympati för.

Bilden av autism förändrades under åttiotalet. Det var inte bara Rain Mans förtjänst, fler faktorer samverkade, men filmen hade en betydande roll i att autism inte längre bara skulle ses som ett kommunikationslöst avskärmat barn i en glaskula, även om det skulle fortsätta vara en vanlig bild ett tag till. Autism kunde vid övergången till nittiotal även vara en vuxen rutinbunden och lite egensinnig person med annorlunda snarare än helt frånvarande kommunikation.

Snart skulle bilden av autism bli ännu bredare än så.

Två bröder möts

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s