Autismens förhistoria: Del 3

Typiska kännetecken på det som senare skulle kallas autism hade beskrivits i många olika sammanhang fram till slutet av 1800-talet, men bara på individnivå. I tredje delen av Autismens förhistoria träffar vi Henry Maudsley och John Langdon Down, två av de pionjärer som började se och beskriva gemensamma mönster i beteende på gruppnivå.

* * *

Henry Maudsley
Henry Maudsley var en av artonhundratalets mest kända psykiatriker. Han var född 1835 och hade varit läkare vid flera mentalsjukhus i England innan han bosatte sig i London. Därifrån skulle hans skrifter bli lästa och omdiskuterade i stora delar av Europa. 1867 skrev han Physiology and Pathology of Mind, ett omtalat verk som gavs ut i flera omarbetade upplagor och fick stor spridning. I boken fanns ett avsnitt om galenskap hos barn, Insanity of early life, där han försökte systematisera galenskap hos barn genom att jämföra symtom och utvecklingsnivå och föreslå en klassifikation med olika diagnoser eller grader. Av flera ledande representanter för den på nittonhundratalet framväxande barnpsykiatrin skulle han i efterhand ses som en banbrytande pionjär, även om klassifikationen och terminologin då inte stod sig längre. På artonhundratalet var hans tankar om barns mentala tillstånd nya och uppfattades av en del som kontroversiella. Så hade ingen tidigare tänkt om barn och deras utveckling.

Henry kom under de år då han arbetade på mentalsjukhus att tvivla på anstaltsvård och ifrågasatte om det gav goda resultat. Han såg olika former av det som kallades galenskap som ärftliga och medfödda, som något personen var snarare än blev. Han kunde därför inte se hur moralisk fostran, tvingande och begränsande behandlingar eller vård på anstalt skulle kunna bota människor på det sätt som det fanns allmänna föreställningar och förhoppningar om. Henry var motståndare till alla former av tvingande åtgärder som bältesläggning, magpumpning och annat som förekom på mentalsjukhus och anstalter. Hans skepsis till anstalter och motstånd mot tvång tillsammans med inställningen att en del tillstånd inte var möjliga att bota uppfattades av samtiden ibland som pessimism och uppgivenhet, som att ingenting gick att göra.

Henrys syn på ärftlighet och medfödda tillstånd spädde på bilden av defaitism och kanske blev den bilden med åren också mer riktig. Genom sin syn på medfödda tillstånd kom han att inspirera och påverka det intresse för rashygien med födelsekontroll och kastreringar som växte fram på nittonhundratalet. På äldre dagar visade han också själv intresse för sådana tankar och besökte föreläsningar med Francis Galton som kallats ”rashygienens fader”.

Henry skrev i Pathology of Mind att det fanns pojkar med en form av enfaldighet och en viss sorts vresig disposition. De undvek andra barn och deltog inte i andras lekar. De kunde ibland få ”dåraktiga idéer” och bete sig på ett galet sätt. I puberteten visade de mer galenskap, ibland till den grad att de försökte ta sitt liv. John Haslam hade i början av artonhundratalet beskrivit hur liknande barn utsattes för smärtsam uppfostran och hård fysisk bestraffning. Henry trodde inte att det barnen behövde var disciplin och sträng fysisk bestraffning. Det som behövdes var istället tålamod, försiktighet, vänlighet och uppmuntran i kombination med bra mat, regelbundna vanor, kroppsliga övningar och regelbundet stöd av någon vuxen förnuftig person. ”När vi reflekterar över hur hjärnan kan vara utrustad på olika sätt”, skrev Henry, ”så är det uppenbart att inget gott kan komma ur barskhet”.

Vi vet inte om alla eller några av de barn som Henry såg i den gruppen idag skulle ha ansetts ha autism. Vi vet att de inte hade vänner, inte lekte med andra barn och att de hade någon form av uppfattad enfaldighet och ”dåraktiga idéer” utan att ha någon egentlig intellektuell funktionsnedsättning. Det skulle kunna vara autism, men Henrys beskrivningar är för kortfattade och oprecisa för att kunna säga ja eller nej till det.

Henry beskrev i samma bok också en annan typ av barn där bilden av autism blir tydligare. Det var pojkar som inte visade känslor eller tillgivenhet, varken till sina föräldrar eller till andra. De hade passionerade intressen och var noga med att undvika allt som kunde hindra dem från att ägna sig åt sina intressen. En del av dem hade tydliga intellektuella begränsningar och ”läste inte bättre vid sexton års ålder än vad ett barn på sex år annars gör”. Men inte alla. Några hade relativt goda förutsättningar för utbildning och det fanns också de som trots andra begränsningar visade en mycket god intellektuell begåvning. Henry förvånades över att även den sistnämnda gruppen trots det inte kunde använda sin begåvning till att förstå hur deras beteende kunde motarbeta deras eget intresse.

Som exempel på ett sådant barn beskrev Henry en trettonårig pojke som under många år varit till bekymmer för sina föräldrar. Pojken var kunnig när det gällde sådant som intresserade honom, men hade annars svårt att lära. Han umgicks aldrig med andra barn och visade inget socialt intresse. När andra pojkar lekte kunde han istället stå i timmar och betrakta en världskarta. På kartan kunde han peka ut olika rutter för fartyg och vilka hamnar fartygen lade till i. Pojken kunde också allt som var tryckt i Bradshaws järnvägsguide, ett verk som omfattade ett stort järnvägsnätverk i England. Även om det är en kortfattad beskrivning som saknar information om individuell utveckling över tid, är det svårt att inte se autism i den beskrivningen. Lite drygt hundra år senare skulle pojken ha motsvarat klichébilden av ”den lilla professorn”, en pojke i tidiga tonåren med autism och god intellektuell förmåga som undviker sociala sammanhang med jämnåriga, har begränsningar i ömsesidighet och är ensidigt uppslukad av begränsade intressen.

Genom ett flertal källor från flera olika sammanhang under sjutton- och artonhundratalet kan vi se att autism redan fanns där, långt innan det definierades, kategoriserades och namngavs så som vi känner det. I de flesta äldre fall handlar det om beskrivningar av enskilda individer och det är först i slutet av artonhundratalet och runt sekelskiftet till nittonhundratalet som vi ser beskrivningar av grupper av barn eller vuxna med gemensamma drag. Ibland går det då att se autism så tydligt att det egentligen bara är namnet som saknas.

* * *

John Langdon Down
John Langdon Down är mest känd för att 1866 ha beskrivit det som efter honom kallas Downs syndrom, men som han själv kallade ”mongolisk typ av idioti”. John hade tillsammans med John Conolly, som för övrigt var Henry Maudsleys svärfar, fotograferat intagna på mentalsjukhuset Royal Earlswood Asylum och försökt klassificera dem utifrån deras utseende. Det var i samband med det som John hos en del av de intagna tyckte sig identifiera de gemensamma orientaliska drag som ledde till att han kallade det ”mongolisk typ av idioti” och infogade det i ett system där han jämförde olika former av intellektuell begränsning med etnicitet.

Att barn kunde födas med tydliga drag av en annan etnisk grupp än föräldrarnas såg John som att nedärvda drag fördes vidare från en tidigare gemensam historia. Han menade att det var ett synligt tecken på att mänskligheten inte var uppdelad i olika ”raser” utan utgjorde en enda enhet. Även om John för sin tid var liberal i synen på ras så såg han hos vita européer ett utvecklat normaltillstånd som mongolisk idioti var en avvikelse och degenerering från. Långt senare skulle det visa sig att det gemensamma för gruppen handlade om något helt annat: en extra kopia av kromosom 21. Redan 1886 föreslogs ”ofullgångna barn” som alternativt namn för ”mongolism” i syfte att komma bort från ett begrepp som syftade till etnicitet, men det var först i mitten av nittonhundratalet som termen tydligt ifrågasattes. 1965 ersattes ”mongolism” av ”Downs syndrom”. I media och dagligt tal skulle det äldre uttrycket fortfarande leva kvar några årtionden efter det.

John tog, som många andra på sin tid, fasta på fysiska kännetecken hos människor, men beskrev även en grupp barn som inte hade några fysiska kännetecken på sinnessvaghet. Det var barn som var aktiva, orädda för faror, ”uthålliga i ofog” och envisa med att ha det på sitt sätt. De var självständiga, självupptagna, och lät sig enligt John inte roas av något annat än ”sitt eget drömland” och av automatiska fingerrörelser och rytmiskt gungande med kroppen. De tycktes leva i en egen värld och blidkades bara av fascinationen för musik. Det här var barn, skrev John, som inte svarade på tilltal med ord. De sprang istället smidigt undan med huvudet i en gungande rörelse med fingrarna i öronen.

Ända in på artonhundratalet sågs i stort sett alla medfödda intellektuella eller kognitiva begränsningar eller variationer som en enda gemensam kategori och detsamma gällde till stor del även psykisk sjukdom som uppstod under livet. Det gjordes egentligen bara skillnad mellan att vara ”sinnesslö” eller ”idiot”, som var något man var född som, och ”sinnessjuk” som var något man blev. Gränserna där emellan var oklara när det under artonhundratalet gjordes försök att börja systematisera och klassificera olika sätt att vara. Det visade sig inte vara så lätt. I en och samma familj kunde olika individer vara antingen epileptiska, idioter, imbecilla, nervösa, fåniga, neurotiska eller allmänt ”excentriska” och ibland flera av sakerna. Det var svårt att se några tydliga gränser mellan de allt fler tillstånd som identifierades. Den tyska psykiatrikern Emil Kraepelin började mot slutet av artonhundratalet bygga en grund för klassifikation av psykisk ohälsa med diagnoser och begrepp som kunde kommuniceras och förstås mellan olika människor och enheter. Henry Maudsley identifierade vid samma tid att även barn kunde ha psykiatriska tillstånd som gick att klassificera.

I början av artonhundratalet fanns bara en enda distinkt diagnos identifierad för intellektuell funktionsnedsättning. Det var kretinism, ett syndrom kopplat till brist på jod beroende på att sköldkörteln saknas eller har nedsatt funktion. När John Langdon Down använde fotografering för att identifiera det syndrom som länge kallades ”mongolism” och som idag har hans namn, var det ett steg mot att identifiera, systematisera och klassificera fler varianter av intellektuella och kognitiva funktionsnedsättningar. Mot slutet av artonhundratalet började Henry Maudsley, John Langdon Down och en del andra att beskriva mönster i beteenden på gruppnivå snarare än hos individer.

Människor med ett autistiskt sätt att vara hade beskrivits i olika sammanhang, men bara på individnivå och inte utifrån sådana gemensamma mönster i beteende. Autism som sätt att vara dök inte plötsligt upp mot mitten av nittonhundratalet. Det hade alltid funnits där. Det som gradvis förändrades över tid var synen på människors utveckling och sätt att vara.

*

I nästa del: Autismens förhistoria: Del 4 träffar vi några av det tidiga nittonhundratalets pionjärer inom barnpsykiatri och vi möter Siem, en pojke med ”egen vilja”. I Nijmegen i Nederländerna beskrevs Siem och andra barn redan 1937 som autistiska.

Henry Maudsley skrev 1867 om psykiatriska tillstånd hos barn.

Tidigare delar hittar du här:

Autismens förhistoria: Del 2

Autismens förhistoria: Del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s