Autismens förhistoria: Del 4

Under första halvan av nittonhundratalet började fler läkare, psykiatriker och pedagoger intressera sig för barn som inte följde en förväntad utveckling eller hade ett förväntat beteendemönster. Det blev inte fler sådana barn, det blev fler vuxna som såg dem när barnpsykiatri nu allt mer blev ett eget område. I fjärde delen av Autismens förhistoria träffar vi några av nittonhundratalets barnpsykiatriska pionjärer och vi möter Siem, en nederländsk pojke med ”egen vilja”.

* * *

I början av nittonhundratalet beskrev Sante De Sanctis i Italien och Theodor Heller i Österrike grupper av barn med det som med lite olika begrepp kallades demens i förtid. Det fanns ingen enhetlig syn inom samtida psykiatri på om det var ett gemensamt tillstånd eller om det var en eller olika former av schizofreni i barndomen. Det fanns sällan någon enhetlig syn om någonting inom psykiatrin vid den här tiden. Theodor beskrev flera fall av barn som först utvecklades som förväntat och som sedan mellan två och fyra års ålder förlorade tal och andra förmågor. John Haslam hade redan 1809 beskrivit en flicka med liknande utveckling och fler skulle göra det efter Theodor under nittonhundratalet. Det har ibland kallats desintegrativ störning eller Hellers syndrom men betraktas på tjugohundratalet som en regressiv form av autism.

1925 beskrev den ryska psykiatrikern Grunya Sukhareva några pojkar med det hon kallade schizoid psykopati. Pojkarna kunde inte ”vara sig själva” tillsammans med andra barn och höll sig därför oftast för sig själva. De retades av andra barn och kallades ”talande maskiner”. Pojkarna, skrev Grunya, hade en autistisk hållning. Från tidig barndom undvek de andra människor och föredrog istället fantastiska historier och sagor. De schizoida pojkarna hade mycket tydliga likheter med de pojkar som i Österrike tio år senare skulle få autistisk psykopati som beskrivning på sitt sätt att vara.

I USA beskrev på trettiotalet Howard Potter och Louise Despert var för sig det som de kallade barndomsschizofreni. Bland Howards kriterier för barndomsschizofreni fanns brist på intresse för omgivningen, självförsjunket tänkande, upprepningar i motorik och handlingar, svårighet med sammanhang och brist på känslomässig ömsesidighet. Det var nästan identiskt med det som Leo Kanner senare kallade tidig infantil autism. 1938 skrev Louise att sådan barndomsschizofreni inte alls var ovanlig. Hon menade att många av de barn som fanns på institutioner för sinnesslöa antagligen snarare var barndomsschizofrena. Andra sådana barn kunde för en tid klara skolan. Om de inte alls var sinnesslöa utan bara till en viss gräns barndomsschizofrena kanske de överhuvudtaget aldrig kom till psykiatrisk undersökning.

Det är i efterhand tydligt att Grunya, Howard och Louise alla beskrev sinsemellan olika former av det som senare skulle kallas autism och att de beskrev det inte bara hos individer, utan hos grupper av barn. Grunyas artikel från 1925 om schizoid psykopati, som då publicerades på ryska, har senare betraktats som en tidig tydlig beskrivning av autism på gruppnivå.

I Sverige skrev Torsten Ramer, läkare vid Stockholms stads barnavårdsnämnds rådgivningsbyrå, på trettiotalet om barn som hörde till det som upplevdes vara en kraftigt växande grupp av ”problembarn”. Där fanns barn som ”bråkade”, hade sömnsvårigheter, svårt att följa med i skolan eller som vägrade gå dit. I de så kallade problembarnen kan vi känna igen samma breda grupp av barn som även senare i olika perioder förmodats öka i antal och bland annat beskrivits som ”Obs-barn”, ”bokstavsbarn” och ”NPF-barn”. Det var på Torstens tid, precis som senare, en bred och relativt otydligt definierad grupp där även många barn med tydliga autistiska drag ingick. Torsten trodde inte att det var disciplin och hårda tag som behövdes för de här barnen, vilket ofta var det som efterfrågades. Att som uppfostrare bestraffa sådana barn, menade han istället, kunde jämställas med att en mekaniker skulle kasta en hammare på en krånglande motor.

Torsten beskrev även en grupp barn med det han kallade schizofreniliknande psykoser i tidig barndom. Han såg inga tydliga skillnader mellan det och de tillstånd som bland annat kallades dementia praecocissima, dementia infantilis och infantil schizofreni. Senare skulle de alla kallas autism.

*

Siem och Syster Gaudia
Autism, så som det fortfarande känns igen på 2020-talet, anses först ha beskrivits av Leo Kanner i USA och Hans Asperger i Österrike. 1938 träffade Leo Kanner det barn som skulle leda fram till hans första artikel om autism. Samma år höll Hans Asperger en intern föreläsning på universitetssjukhuset i Wien där han beskrev två pojkar som han kallade ”autistiska”. Men de var varken ensamma om att se en kännetecknande kombination av beteenden eller att kalla dem ”autistiska”. 1937 användes samma begrepp om den sexåriga pojken Siem och en grupp andra barn vid en barnklinik vid universitetet i Nijmegen i Nederländerna.

Siem var ungefär fem år är när han blev remitterad till kliniken på grund av tvångsmässighet, talsvårigheter och undvikande av social kontakt. Han hade av den remitterande läkaren bedömts vara idiot, men Siems pappa höll inte med utan menade att pojken bara hade ”en egen vilja”. Siem uppskattade inte fysisk närhet till föräldrarna och lekte aldrig med andra barn. När han kom till kliniken pratade han inte alls. Efter några månader var han mindre aggressiv och visade tendenser till tal. Det verkade allt mer osäkert om Siem verkligen var ”idiot”.

Det dröjde tre år innan det gick att utföra tester med Siem. Det visade sig då att han mycket riktigt inte hade någon intellektuell funktionsnedsättning i vanlig mening. När Siem var tretton år gjordes det sista testet på honom vid kliniken. Då var hans uppmätta intelligenskvot istället långt över genomsnittet. Siems tal fortsatte vara begränsat och han var fortsatt en ensling som undvek social kontakt. Han beskrevs på kliniken som ”formalistisk” med stereotypa beteenden. Han hade särskilda intressen som han fokuserade på och om han blev störd då kunde han fortfarande bli aggressiv.

Vid kliniken konstruerades en klassifikation som publicerades första gången i en årlig rapport för tiden 1937 till 1938. Där presenterades en överlappning av en del intellektuella begränsningar och sådant som snarare sågs som beteendeproblem. Det handlade om barn som precis som Siem ansågs vara formalister som motsatte sig förändringar. De var ”bevarare” som saknade flexibilitet och ansågs vara för självcentrerade. I klassifikationen utgjorde de en grupp som kallades autistiska.

Syster Gaudia hade genom sin nunneorden både pedagogisk och psykologisk utbildning och erfarenhet när hon blev föreståndare för barnens boende på den nyöppnade barnkliniken i Nijmegen. Där träffade hon Siem. Syster Gaudia stod sedan för större delen av de observationer av Siem som finns bevarade i två olika arkiv. Hon ägnade stort utrymme åt honom i en avhandling hon skrev trettio år senare under sitt profana namn Ida Frye. I arbetet med avhandlingen hade hon intervjuat Siem tjugo år efter att han skrivits ut från kliniken. Han levde fortfarande hos föräldrarna och arbetade med bokföring på ett tryckeri. På det stora hela trivdes han som vuxen med sitt liv.

Siem skulle även senare i livet ha en autismdiagnos, men på kliniken användes redan 1937 det begreppet för att beskriva honom. Det var autism som symtom eller kännetecken, inte riktigt som ett eget syndrom, men det närmade sig det synsättet. Det skulle dröja till 1952 innan de första barnen i Nederländerna fick en ”modern” autismdiagnos av psykiatrikern Arn van Krevelen. Arn var då först i Europa att använda tidig infantil autism som diagnos, så som Leo Kanner beskrivit det i USA. Två år efter att Arn introducerat diagnosen i Europa gavs boken Infantiel Autisme ut i Nederländerna med neuropsykologen Frits Grewels som huvudredaktör. Syster Gaudia medverkade med ett avsnitt om behandling av barn med autism. Det var den första publicerade boken någonsin som specifikt handlade om autism, inte bara i Nederländerna eller Europa utan överhuvudtaget.

*

Under första halvan av nittonhundratalet var det allt fler läkare, psykiatriker och pedagoger som intresserade sig för barn som inte följde en förväntad utveckling eller hade ett förväntat beteendemönster. När syster Gaudia och kliniken i Nijmegen letade efter ord att beskriva en komplex kombination av beteenden de såg hos en grupp barn, landade de vid ”autism”. Begreppet hade myntats 1911 av den schweiziska psykiatrikern Eugen Bleuler för att beskriva autistiskt tänkande vid schizofreni. Innebörden i begreppet stämde inte in helt på barnen i Nijmegen, men det fångade något i deras avskärmade beteenden och den utifrån upplevda ensamheten. Det blev inte fler barn som hade sådana beteenden, det blev fler vuxna som såg dem när barnpsykiatri allt mer blev ett eget område.

Siem, pojken på bilden, beskrevs 1937 som autistisk. Syster Gaudia i bakgrunden följde sedan upp hur det gått för honom i vuxen ålder.

Tidigare delar av Autismens förhistoria hittar du här:

Autismens förhistoria: Del 3

Autismens förhistoria: Del 2

Autismens förhistoria: Del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s