Leo Kanner och Donald Triplett: En av oss

Tredje delen av tre om Leo Kanner och Donald Triplett: I början av sjuttiotalet gjorde Leo Kanner en långtidsuppföljning av hur det gått för de elva barnen från hans artikel 1943. Donald hade tagit examen från college. Han hade arbete, spelade golf, reste och deltog i föreningsliv. Det hade inte gått lika bra för alla de andra barnen.

* * *

Efter high school började Donald på college i Decatur. Han hade kvar de flesta av sina egenheter. Han hade sitt speciella sätt att gå och ett entonigt orytmiskt sätt att prata. Han avslutade ofta samtal tvärt och tittade aldrig den han pratade med i ögonen. Studieresultaten var i bästa fall medelmåttiga men han gick med i klubbar, körer och dramasällskap. Det var sammanhang där det fanns tydliga syften och fasta strukturer som underlättade för honom. 1958 tog han examen.

Hemma i Forest började han arbeta som kassör på en lokal bank som ägdes av släkten Triplett. Där hände det, precis som under andra samtal, att han plötsligt gick därifrån för att göra något annat medan en kund fortfarande pratade. Han tilläts göra en hel del sådana misstag och på det stora hela gick det bra. Han blev omtyckt av kollegor och kunder och arbetade kvar på banken hela sitt yrkesverksamma liv. Även när släkten Triplett sålde banken på åttiotalet hade Donald kvar sitt arbete. I sjuttioårsåldern pensionerade han sig, men fortsatte att komma förbi banken varje dag för att hälsa på.

När Donald var tjugosju år tog han körkort. Det innebar mer frihet och självständighet och gjorde det lättare för honom att resten av livet kunna ägna sig åt sina två stora intressen utanför arbetet, att spela golf och att resa. Golf blev en verklig passion som han fastnade för när han var tjugotre år. Genom hela livet tillbringade han oräkneliga timmar på golfbanan och blev med tiden en hyfsad spelare som vann några lokala tävlingar. Efter trettiofem års ålder började han resa. Han tyckte om ett besöka och ta fotografier på resmål som han sett bilder på och läst om. Så småningom kom han på egen hand att besöka närmare fyrtio olika länder och många av USA:s stater, men var aldrig borta hemifrån mer än sex dagar i taget.

I början av sjuttiotalet skrev Mary att brist på vardagliga sociala initiativ var Donalds mest kvarvarande begränsning i vuxen ålder. Donald tog sällan del i sociala samtal, visade inget intresse för det motsatta könet och tog till exempel aldrig initiativ till att spela bridge, trots att han var en hyfsad bridgespelare som tyckte om att spela. Kanske bekymrade sig Mary lite i onödan. Donald hade arbete, var medlem i flera klubbar och organisationer, spelade golf fyra till fem gånger i veckan och hade på sjuttiotalet precis börjat resa på egen hand. 1980 gick Beaman bort i en trafikolycka och 1987 dog även Mary. Donald tog då över föräldrahemmet och fortsatte att leva där ensam. Han hade sitt arbete, sin golf och sina resor och en god och nära kontakt med brodern Oliver och dennes familj.

Uppföljning
När Leo 1971 publicerade en uppföljning av de elva första barnen med autism hade pojken som sade ”du” om sig själv, snurrade på föremål i timmar, saknade intuitiv känsla för fara, inte visade några känslor och inte kommunicerade med andra människor vuxit upp och tagit en plats i Forest. Donald var aktiv i föreningar, hade examen från college, körkort, arbete och fritidsintressen. Det hade inte gått lika bra för alla de andra barnen.

För två av de elva barnen saknades information om hur det gått, eftersom föräldrarna valt att helt bryta kontakten med John Hopkins. Sex av barnen hade hamnat på institution. De skrevs in redan som barn och i vuxen ålder var alla av dem, förutom en som dog ung, fortfarande kvar på institutioner. En del hade höga doser lugnande medicin. Några hade självskadande beteenden eller betraktades som ”oförutsägbara” och med fortsatt behov av medicinering och institutionsplacering. Deras förmåga till kommunikation och kognition hade tydligt försämrats sedan barndomen.

Donald och två av de andra barnen, Herbert och Frederick, hade gemensamt att de haft möjlighet att utvecklas genom att göra sådant de var bra på, snarare än att behöva fokusera på sådant de inte var bra på. Herbert hade som ung placerats hos ett par med en gård. Där högg han ved, klippte gräs och deltog i gårdens sysslor. När mannen på gården dog startade kvinnan ett äldreboende. Herbert blev kvar och hjälpte till att ta de äldre på promenad och bära matbrickor till deras rum. Han började aldrig tala, levde inte i egen bostad och hade inget ”arbete” i den meningen att han hade en anställning, men han hade en plats i tillvaron där han uppskattades och hade det bra.

Frederick flyttade med familjen till North Carolina. Där var han ett tag som ung vuxen på en form av skyddad verkstad där han fick vänner och började bowla. Genom den skyddade verkstaden fick han sedan möjlighet till ett arbete med att sköta kopiatorer på kontoret för National Air Pollution Administration. 1970 skrev hans chef i ett brev till Leo att Frederick på alla sätt visat sig vara en pålitlig, noggrann och omtänksam anställd.

Igenkänning och förutsägbarhet
Journalisterna John Donvan och Caren Zucker som skrev i The Atlantic om ”det första barnet med autism” har berättat hur de flera gånger fick höra nästan ordagrant samma sak när de pratade om Donald med lokalbefolkningen i Forest. Människor tittade på dem och sade: ”Om det ni gör skadar Don, så vet vi var vi hittar er.” Även om det var med en glimt i ögat så fanns det ett underliggande allvar i det som John och Caren inte kunde missa. För invånarna i Forest var Donald ”en av oss”. Caren har i intervjuer sagt att om de kunde ta det Forest gett Donald och tappa upp det på flaskor – och därmed göra det möjligt att sprida – så skulle de kunna göra världen till ett bättre ställe.

Vad var det Forest gav Donald? Leo Kanner brukade säga att det varje barn, varje vuxen, det alla behöver är det han kallade tre A: affection, acceptance, approval. Att vara omtyckt, accepterad och godkänd. Om ett barn, menade han, upplever sig omtyckt, accepterat och godkänt så kommer det oavsett begåvning eller annat att vara okej. Då kommer det klara sig. Inte bara Mary och Beaman utan även Donalds lärare, skolkamrater och invånarna i Forest tyckte om Donald. Affection. Det var inte allt. De accepterade honom. Acceptance. Inte en villkorad acceptans ”trots att”, utan som han var. Det Forest inte gjorde, det ingen gjorde, förutom under det olycksaliga året vid tre års ålder på preventoriumet, var att försöka fixa till Donald och göra honom ”normal”. Ingen försökte laga något som de tänkte var trasigt. Approval. Han var godkänd som han var. Donald var okej. En av oss.

Donalds hemstad Forest var en småstad med ett långsamt tempo och förutsägbarhet. Den ena dagen var den andra lik. Samtidigt var staden inte bara en fridfull idyll. Trots sitt yttre lugn har även Forest haft en del fattigdom, missbruk och segregation, men för Donald var det uppenbarligen rätt ställe.

Talesättet säger att den som är udda och fattig är galen, medan den som är udda och rik bara är lite excentrisk. Familjen Triplett hade en viss status i Forest. De hade pengar. Det hade naturligtvis betydelse för hur Donald accepterades, men det är osäkert om varken det eller Forests lugna och inrutade rytm fullt ut kan förklara att skolkamrater, grannar och kunder på banken livet igenom alltid såg Donalds möjligheter och förmågor hellre än hans oförmågor. Oavsett varför, så behövde Donald inte uppleva ifrågasättande, mobbning och utanförskap på det sätt som många andra med autism behövt göra. Han behövde aldrig försöka vara något han inte var. Det var aldrig någon som provade elchocker, psykoanalys, beteendeterapi eller mediciner för att få Donald att bli som ”en av oss”. Det behövdes inte. I Forest var han redan det.

Festlokalen där Donald 2013 firade sin åttioårsdag fylldes av över hundra släktingar, vänner och grannar. För flera av dem var det först de senaste åren, efter artikeln i The Atlantic, som de förstått att Donald Triplett var levande nutidshistoria. Några av dem tyckte säkert att det var lite spännande, men det var inte därför de var där. De kom inte för att få en nyfiken titt på ”det första barnet med autism”. De var där för att fira en uppskattad medlem i samhället. Samhälle, inte som plats utan som ett sätt att leva.

*

Det här var tredje delen av tre om Leo Kanner och Donald Triplett. De tidigare delarna hittar du här:

Leo Kanner och Donald Triplett: Hexagoner och tegelstenar (andra delen)

Leo Kanner och Donald Triplett: Det första barnet med autism (första delen)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s