Pojken som var rädd för Alfred Hitchcock

Ivar Lovaas del 1. Många personer i autismens historia framstår som karismatiska och komplexa. En av de som sticker ut på det sättet är Ivar Lovaas. På sextio- och sjuttiotalet gav han autistiska barn örfilar och elchocker för att förändra deras beteende och såg samtidigt fram mot ett samhälle med större tolerans för variation. Senare övergav han helt fysiska bestraffningar men höll kvar vid intensiva träningsmetoder som hade samma teoretiska ursprung som dressyr för djur. När hans resultat ifrågasattes slog han kritiken ifrån sig och när metoderna inte fungerade sade han att det alltid berodde på utföraren, aldrig på metoden.

* * *

Det var Paul Chance som i ett personporträtt i tidskriften Psychology Today 1974 kallade Ivar Lovaas för en poet med en elpåfösare, a poet with a cattle prod. Personporträttet fanns i anslutning till en intervju där Paul mot slutet sade att hans uppfattning var att vi går mot ett samhälle där normen för ett acceptabelt beteende blir allt smalare. Pauls tes var att vi först korrigerar de mest avvikande beteendena. När vi gjort det kommer mindre avvikande beteenden att framstå som svårare och då kommer vi vilja korrigera de beteendena och så vidare, med allt mindre utrymme för avvikelser som följd.

Ivar Lovaas höll inte med. Vi avviker alla från det normativa på ett eller annat sätt, sade han. Om du försöker hindra en annan individs avvikande sätt att vara, så ökar risken att någon kommer vilja hindra dig att avvika. Ivar trodde istället att människor skulle bli allt mer toleranta mot icke-normativa beteenden hos andra och bli mer varierade i sina egna beteenden. I mitten av sjuttiotalet, sade han, fanns mer tolerans mot olika sätt att vara än det historiskt funnits tidigare. Det var svårt att mäta, men för Ivar framstod det som att det fanns mer variation, inte mindre och att den utvecklingen skulle fortsätta.

Strax innan han sade det hade Ivar i samma intervju pratat om varför barn med autism behöver fysisk bestraffning för att förändra sina avvikande beteenden.

– Vi smiskar dem, sade han. Vi smiskar dem hårt.

En typisk amerikansk familj
Utåt sett såg det ut som en typisk kärnfamilj i USA i skiftet mellan femtio- och sextiotal. Man, hustru, ett barn och ett syskon på väg. På morgnarna tog mannen bilen till arbetet och hustrun stannade hemma och tog hand om hem och barn. Men hustrun i den här familjen beskrev inte sin tillvaro som ”typisk”. Hon kallade den en mardröm. När hon var som mest utmattad liknade hon det vid att leva tillsammans med en djävul. Då var det inte sin man hon menade, det var deras son.

När pappan åkt till jobbet låste mamman dörrarna och bommade igen fönstren. Då var det hon och Billy kvar. Billy hade ända sedan han var spädbarn varit hyperaktiv, aldrig verkat sova och haft våldsamma aggressiva utbrott. Nu slet han ut mammans kläder från garderoben och kissade på dem, hällde ut flingor och tvålpulver på golvet, förstörde möbler, rev sönder och kastade saker och gav sig fysiskt på mamman och slog och bet henne. När mamman skaffade en hemhjälp för att få avlastning fällde Billy henne med krokben så att hon föll illa i en trappa. Sedan skrattade han högt åt det. Hemhjälpen kom aldrig tillbaka. Efter besök hos en psykiatriker fick de besked att Billy, som inte utvecklat något talat språk, var mentalt efterbliven. Han började i en skola för sådana barn men blev avstängd redan första året. Billy var fem år när hans lärare gav upp och inte orkade mer.

Billy hade då fått ett yngre syskon, Patrick. Så fort Billy fick möjlighet lade han lillebror i förvaringslådan för leksaker och stängde locket. Föräldrarna köpte en docka till Billy och kallade dockan Patrick. Varje morgon hittade de dockan nedstoppad i toalettstolen med huvudet före.

Under sin korta tid i skolan hade Billy fått smak för en viss typ av billiga hamburgare från en drive-in-kedja. Det blev snart det enda han åt. Han vägrade allt annat och föräldrarna fick mot sin vilja hämta fler av de inte särskilt näringsrika hamburgarna för att få honom att överhuvudtaget äta. Han åt ingenting annat och ingen annan sort. Föräldrarna såg till att alltid ha sådana hamburgare hemma men utom synhåll, annars åt Billy alla som fanns.

Det fanns en sak som skrämde Billy. Alfred Hitchcock.  Vid den här tiden förekom mästerregissören regelbundet i amerikansk teve och varje gång han syntes i rutan sprang Billy iväg och gömde sig. Efter ett tag upptäckte mamman att även bilder hade samma effekt. När Alfred Hitchcock var på omslaget till en veckotidning köpte hon en hel bunt. Sedan klippte hon ut bilder och satte på skåp, garderober och andra ställen som hon ville att Billy skulle låta bli. När hon ville vara ifred på toaletten en stund satte hon upp en av bilderna på dörren.

Fönstren var igenbommade, dörrarna låsta, en babydocka stod på huvudet i toaletten, golvet var fullt med frukostflingor och tvålpulver, möbler och kläder var trasiga, det låg gömda billiga hamburgare i skåpen, lillebror låg möjligen i en förvaringslåda för leksaker medan Billy ursinnigt försökte attackera bilder på Alfred Hitchcock med den längsta pinne han kunde hitta. De kunde inte leva så här. Mamman var utmattad och nära sammanbrott.

Det är ingen idé, sade en lång rad av psykiatriker som de träffade. Lämna honom till institution och glöm honom. Men föräldrarna ville inte lämna bort sitt barn. Det var då ännu en i raden av psykiatriker plötsligt sade något nytt. Han var den första som sade att Billy kanske var något som kallades autistisk. Han tyckte att föräldrarna skulle ta med sig Billy till University of California i Los Angeles. Där fanns en man som enligt uppgift skulle kunna göra något för autistiska barn.

Operant betingning
Ivar Lövås föddes 1927 i Lier i Norge. Lier har blivit känt för det stora mentalsjukhus med åttahundra sängplatser som låg där under stor del av nittonhundratalet. Lier Asyl öppnade året innan Ivar föddes och avvecklades på åttiotalet. Däremellan experimenterades det, som på andra stora mentalsjukhus under motsvarande tid, med mediciner och behandlingar i en miljö där människor till stor del degraderades på sitt människovärde. Sjukhusets övergivna byggnader var i många år efter nedläggningen ett utflyktsmål för fotografer och spökjägare, innan de flesta byggnader till slut revs eller renoverades.

När nazisterna ockuperade Norge under andra världskriget tvingades Ivars familj att tjänstgöra som jordbruksarbetare. Under sina tidiga tonår fick Ivar slita hårt varje dag tills armarna domnade. Han skulle i intervjuer under hela sin livstid återvända till den här tiden och hur den format honom. Hur han här tidigt börjat fundera på människors sätt att vara. Fanns nazisternas ondska i deras konstitution eller berodde den på omgivningsfaktorer? Handlade det om arv eller miljö? Ivar hoppades att det var miljö, det skulle vara lättare att förändra.

Förutom ett växande intresse för mänsklig psykologi hade Ivar med sig en livslång passion för skidåkning och andra fysiska aktiviteter när han efter kriget lämnade Norge för USA. Han spelade fiol och hade fått ett musikstipendium på Luther College i Iowa. I början av femtiotalet började han istället studera psykologi i Seattle och hamnade sedan i Washington där han arbetade under behavioristen Sidney Bijou. Ivar hade fram till dess varit tydligt påverkad av Sigmund Freud och psykoanalytiska teorier. Nu skulle Sidney istället introducera beteendeanalys för Ivar.

Ivar skulle snart bli en betydande förgrundsgestalt inom området, men han var inte först att använda beteendeanalys och operant betingning i arbetet med autistiska barn. Det fanns andra före honom som han inspirerades av. Bland annat hade Charles Ferster, en av d eledande inom det beteendeanalytiska fältet, stort inflytande på Ivars fortsatta arbete. Charles hade i en studie tillsammans med Marian DeMayer placerat två barn med autism i en helt automatiserad miljö. Det var en åttaårig pojke och en nioårig flicka, båda med mycket begränsat tal och med flera problematiska och självskadande beteenden. De lämnades ensamma många och långa timmar i en experimentell miljö bestående av varuautomater som innehöll mat och godis. Där fanns också en fonograf, ett kalejdoskop och ett flipperspel. Allt styrdes med knappar eller mynt. När barnen tryckte på rätt knappar fick de mynt som sedan användes i andra automater.

1961 blev Ivar, som nu stavade sitt efternamn Lovaas, assisterande professor vid University of California Los Angeles. Autism sågs då av de flesta som en form av barndomsschizofreni som orsakades av brist på kärlek från föräldrarna. Ivar hade övergett freudianska teorier och han hade inget till övers för Bruno Bettelheim, men trodde trots det ett tag till att föräldrarna var en bakomliggande orsak till autism. Lite senare skulle Ivar helt omvärdera det. Många psykologer som var skolade i en psykoanalytisk tradition menade att om autism berodde på en brist på kärlek, så måste lösningen vara att älska barnen. Att vara tålmodig och kärleksfull även när barnet skrek, slogs och bet. Det trodde Ivar inte på. Han inspirerades av sina nya bekantskaper från behaviorism och beteendeanalys att istället arbeta med operant betingning och ett system av belöningar och bestraffningar för att träna barn med autism till att i första hand minska självskadande beteenden.

Beth
Det första barnet med autism som Ivar arbetade med var Beth. Hon var det enda barnet som remitterades till honom det första året i Los Angeles. Ivar och hans kollegor ägnade henne sex timmar om dagen, fem dagar i veckan. Under en period träffade Ivar henne mer än sina egna barn, mer än han träffade någon annan människa. Beth hade mycket svåra självskadande beteenden som Ivar inte visste hur han skulle få henne att sluta med. Vid ett tillfälle blev det för provocerande för honom. Han uppfattade det som att Beth medvetet valde de vassaste hörnen att slå huvudet mot för att börja blöda. I sin egen utsatthet att inte kunna påverka henne upplevde Ivar sig plötsligt manipulerad av barnet. Upprörd lade han flickan över knät och gav henne ordentligt med smisk hårt på baken och släppte sedan ner henne igen. Beth stod alldeles still utan att försöka slå huvudet mot den vassa kanten igen. Ivars första reaktion var ånger. Han hade slagit ett barn. Hårt. Samtidigt kändes det på något sätt bra. Beths självskadande utbrott hade slutat. Beth och Ivar tittade på varandra. Tiden verkade stå still. Sedan slog Beth huvudet en gång till i den vassa kanten. Bryskt tog Ivar henne omedelbart och gav henne fler slag med ännu mer kraft än nyss.

Beth kunde stoppa det självskadande beteendet! Hon hade slutat när han slagit henne första gången, även om det kanske bara var under trettio sekunder. Nu slog han henne igen, hårdare. ”Jag lät henne förstå att det inte var någon tvekan om att jag skulle slå ihjäl henne om hon försökte skada sig igen”, berättade han efteråt. Det såg ut att ha varit rätt metod. Beth gjorde några enstaka försök att skada sig själv efter det, men på det stora hela verkade problemet vara löst.

Ivars avdelning började specialisera sig på barn med autism som hade svåra självskadande eller andra mycket problematiska beteenden. Ivar beskrev dem som ”några av de värsta fallen som mentalsjukhusen kunde leverera”. Allt självskadande beteende gav konsekvent tydliga bestraffningar i form av fysiskt våld och elstötar.

Skrik, slag och kärlek
Tidskriften LIFE hade 1965 ett bildreportage som sträckte sig över elva sidor där Allan Grant fotograferade det arbete med autistiska barn som Ivar och hans medarbetare utförde i Los Angeles. Dan Moser skrev texter till bilderna. För den som sett fotografierna är de svåra att glömma. Det är dramatiska svartvita bilder med ursinniga vuxna män som skriker åt och örfilar rädda gråtande barn. På andra bilder är det barn som antingen ser uppgivet övergivna ut eller som skriker med ångestfylld blick. En flicka står ensam på ett golv. När man läser texten framgår det att flickan, Pamela, står barfota på ett särskilt konstruerat golv som med en knapptryckning från någon av de vuxna männen kan ge kraftiga elstötar. Pamelas ångest och skräck lyser i hennes ögon. En av bilderna är tagen i samma ögonblick som hon får en sådan elstöt.

Där är också bilder på närhet och värme. Vuxna människor som kärleksfullt tröstar barn. Belöningen är mat och ömhet. Det som inte syns på bilderna är att barnen hölls hungriga så att de skulle anstränga sig mer för att få något att äta. Fotografierna i reportaget skildrar omväxlande terror, rädsla, smärta, ensamhet, tröst och hopp. Hur skulle de fyra barn med autism som reportaget handlade om från en stund till en annan kunna förutse vad som väntade dem? Barnen beskrevs i texten som ”mentala krymplingar”, avskärmade från all mänsklig kontakt och så fullständigt okontrollerade att de förvandlat sina hem till helveten. Två av dem talade inte alls och de andra två upprepade bara ord och fraser de hört. Ingen av dem hade någon fungerande kommunikation. Ett av barnen var Billy, pojken som var rädd för Alfred Hitchcock.

”Rör näsa.” Ivar sade det lugnt men bestämt. Om Billy rörde näsan gav Ivar honom en godisbit, sedan upprepades kommandot. ”Rör näsa.” Om Billy gjorde det igen fick han en godisbit till. Om han istället rörde vid någon annan kroppsdel eller inte gjorde någonting alls, markerade Ivar med att ryta ett bryskt och högljutt ”NEJ!” och sedan upprepa kommandot med bestämt lugn. ”Rör näsa.” Det var det här som var operant betingning. Det byggde på samma principer och metoder som andra använde för att dressera hundar eller cirkussälar.

* * *

1974 beskrevs Ivar Lovaas som en poet med en elpåfösare i tidningen Psychology Today

Det här var första delen av två om Ivar Lovaas. Här hittar du andra delen: Fyra tusen timmar

Obs att detta är en historisk återblick på bakgrunden till beteendeterapeutisk teori och metod runt autism. Det är inte en bild av nutida förhållanden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s