Kylskåp som inte frostar av

Redan innan autism kallades autism hade psykoanalytiker pekat ut föräldrar som orsak till att deras barn var psykotiska, barndomsschizofrena, atypiska eller ”nervösa”. När diagnosen tidig infantil autism introducerats i mitten av fyrtiotalet blev det på femtiotalet en vanlig föreställning att barnen blev autistiska på grund av känslokalla föräldrar. Det var framförallt mammor som pekades ut som orsak till barnens autism och det pratades om ”kylskåpsmammor”. Det var en bild som det skulle ta lång tid innan den suddades ut. Men när liknelsen med kylskåp först dök upp i diskussionen om autism var det inte från psykoanalytiskt håll den kom, utan från en kritiker av det synsättet.

* * *

När den amerikanska barnpsykiatrikern Leo Kanner i mitten av fyrtiotalet beskrev autism såg han det som ett medfött sätt att vara. De barn med autism han träffade de första åren kom alla från intellektuella hem med välutbildade föräldrar som ägnade sig åt vetenskap, litteratur och konst. Många av föräldrarna var rutinbundna och hade ett begränsat intresse för sociala relationer. De flesta av papporna var uppslukade av sina arbeten och ägnade sig endast motvilligt åt andra saker. Relationerna mellan barnens föräldrar beskrev Leo som lojala men svala och formella. Ett tag såg Leo det som tänkbart att föräldrarna var det han kallade ”succesfully autistic”, framgångsrikt autistiska. Det var möjligt, menade han, att en del föräldrar hade en lindrigare eller ibland latent form av autism, medan deras barn hade en mer utvecklad form.

I Wien beskrev Hans Asperger ungefär samtidigt föräldrar till pojkar med det han kallade autistisk psykopati på ett liknande sätt. Föräldrarna var intellektuella, rutinbundna och ointresserade av socialt umgänge. Det som ibland såg ut att handla om miljö och uppfostran verkade enligt Hans istället ofta handla om att barnen helt enkelt ärvde drag från sina föräldrar.

Leo Kanner och Hans Asperger kom båda två tidigt fram till att autism var ett medfött sätt att vara med tydliga drag av ärftlighet. Men det blev ett helt annat synsätt som på femtio- och sextiotalet formade den publika bilden av autism. Samma psykoanalytiska synsätt som redan pekat ut föräldrar som orsak till att deras barn var schizofrena, psykotiska eller ”nervösa” skulle nu också se föräldrarnas, vilket egentligen alltid betydde mammornas, sätt att vara som orsak till att barn blev autistiska. De var ”kylskåpsmammor”. Bruno Bettelheim var den som drog teorier om känslokalla mammor som orsak till autism längst och han blev den mest kända företrädaren för det synsättet. Men det var inte från honom den suggestiva liknelsen med ”kylskåpsmammor” kom. Den kom från en av hans kritiker. Den kom från Leo Kanner.

Leo hade aldrig något till övers för freudianska psykoanalytiker. Han tyckte att de ägnade sig åt spekulativa gissningar. Psykoanalytikernas egna tolkningar av sitt arbete med barn innehöll alldeles för många ”kanske”, ”troligen” och ”som det verkar”. Leo uttryckte sig ironiskt om hur psykoanalytiker efter hundratals sessioner med samma barn fortfarande bara presenterade luddiga, ofärdiga och spekulativa analyser. Trots det använde Leo och den psykoanalytiska skolan ett tag liknande sätt att prata om barnens uppväxtmiljö.

1948 föreläste Leo om autistiska barn för en psykiatrisk förening i New York. Time Magazine skrev efteråt om föreläsningen i sin medicinkolumn. Leo hade beskrivit hur autistiska barn verkade nöjdast när de lämnades ifred och hur de undvek ljud, föremål och människor som störde deras ensamhet. Han sade att alla föräldrar till autistiska barn som han träffat var välutbildade, intellektuella och att de ”mekaniserade” relationer. De var lojala men saknade värme. När det gällde barnen ville föräldrarna göra rätt, men deras uppfattning om det motsvarades snarast av den mekaniska service som gavs av en överambitiös bensinstationsföreståndare. Det var, sade Leo, som om ”barnen hölls i ett kylskåp som inte frostade av”. På frågan om det var därför barnen blev autistiska hade Leo varken svarat ja eller nej på. Han hade från början varit övertygad om att autism var ett medfött sätt att vara. Men samtidigt fick han inte rätsida på den samstämmiga bild av föräldrar som han nu beskrev. Leo sade inte att det var därför barn blev autistiska, men i en tidskrift med stor genomslagskraft sade han att autistiska barn levde som i ett kylskåp som inte frostade av. Det var en bild som satte sig snabbt och som det skulle ta lång tid att få bort.

I samband med att Leo 1960 blev professor emeritus skrev Time om honom igen. De uppmärksammade att han med sin klinik och sina böcker var den som skapat barnpsykiatri som område i USA. De förtydligade det kända faktum att Leo inte var freudian eller anhängare av något mytologiskt det undermedvetna. Leos sätt att förstå barn byggde istället på tre enkla principer: var vänlig, ljug aldrig för barnet och förminska aldrig barnets begåvning. Time skrev att det var Leo som introducerat ”infantil autism” som nu ersatte det äldre ”barndomsschizofreni”. De autistiska barnen, skrev Time, hade ofta strikt organiserade föräldrar som var rationella och kalla. En typ av föräldrar om vilka Leo tidigare sagt att de ”råkat tina upp tillräckligt länge för att göra ett barn”. Time behövde inte skriva kylskåp den här gången. Den bilden levde kvar sedan tolv år tidigare.

Från slutet av fyrtiotalet och ett tag in på femtiotalet beskrev Leo flera gånger föräldrarnas svala och formella relationer till varandra och till barnen. Det, tänkte han, kunde ha inverkan på barnens tidiga personliga utveckling även om det också fanns en medfödd autistisk konstitution. 1949 skrev han i en vetenskaplig artikel samma sak som han sagt i New York året tidigare, att de autistiska barn han träffat levde som i välordnade kylskåp som inte frostades av. Leo undrade nu om barnens förkärlek för namn, klockor, kartor och kalendrar var ett sätt för dem att försöka få föräldrarnas godkännande. Samtidigt påminde Leo om att flera av de här föräldrarna också uppfostrat syskon som inte påverkats på det sättet. Det kunde alltså inte bara handla om miljö.

Leo uttryckte under femtiotalet osäkerhet runt hur föräldrar och miljö påverkade autistiska barn, men var fortsatt kritisk till freudianska och psykoanalytiska teorier. När Bernard Rimland i början av sextiotalet publicerade en banbrytande bok som utmanade den psykoanalytiska synen och istället pekade på autism som helt biologiskt, så var det Leo som skrev förordet efter att ha uppmuntrat Bernard att skriva boken. Bruno Bettelheim, som hävdade att barn blev autistiska för att fly känslokalla mammor, var i sin bok Den tomma fästningen kritisk mot att Leo aldrig tydligt förknippat autism med miljön utan istället alltid sett det som i grunden medfött. När Leo 1969 talade för en föräldraförening i Washington kallade han i sin tur Brunos bok för ”den tomma boken”. I ett enda kapitel i Brunos bok hade Leo hittat etthundrafemtio ”kanske”, ”möjligen” och ”det kan eventuellt vara så”. Leo pekade på Brunos brist på underlag för sina teorier och uppmanade föräldrar att vara försiktiga med att lyssna på någon som sade att ”det här är vad det är för att jag säger så”.

Leo Kanner ville på sextio- och sjuttiotalet inte kännas vid att han skulle ha bidragit till att autism setts som orsakat av ”kylskåpsmammor”. Han menade att han i de sammanhangen blivit felciterad. I något sammanhang var det kanske så, men under några år fanns i hans texter kommentarer om hur föräldrarnas svala och formella personlighet skapade en kylskåpskall miljö för de autistiska barnen. Han tog avstånd från samtidens psykoanalytiska teorier, men påverkades ett tag uppenbarligen ändå till viss del av dem. Även om Leo kanske inte menat att det var därför barnen blev autistiska när han pratade om ”kylskåp som aldrig frostar av” så bidrog det till att ”kylskåpsmammor” blev ett begrepp som satte sig i medvetandet, inte bara hos psykoanalytiker utan också hos media och allmänheten.

*

Från femtiotalet och framåt fanns det felaktiga men långlivade teorier om att autism orsakades av känslokalla föräldrar, framförallt mammor, och det pratades om ”kylskåpsmammor”.

*

Mer om Leo Kanner och hur han beskrev och följde upp de första fallen av det han kallade ”tidig infantil autism” hittar du i de här inläggen:

Leo Kanner del 1: Det första barnet med autism

Leo Kanner del 2: Hexagoner och tegelstenar

Leo Kanner del 3: En av oss

Mer om Bruno Bettelheim och hans syn på autism hittar du här:

Dr B. och lögnerna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s